Det är ganska starkt att komma till insikt om att det man gjort i tre månader kanske har förändrat ens liv. Jag vågar väl inte riktigt tro på det ännu men jag får bevis på bevis för att det kanske är så. Den 11 mars började jag och maken på Runacademy i Malmö. Det skulle bli löpning och träning varje tisdag i 13 veckor plus två extra pass. Tidigare har jag försökt mig på att träna löpning lite till och från. Startat så smått med några minuter under promenader och ökat på efterhand men blivit dålig i fibron och tappat gnistan. Börjat om från början igen några gånger. Men nu har jag i princip sprungit 1-3 gånger i veckan sedan dess. Och jag mår jättebra.
Ett av bevisen jag fått på att det är bra för mig fick jag den 17 maj när jag insåg att jag inte hade problem med värk och trötthet, trots att jag dagen innan satt på Arenan i Helsingborg i 6 timmar. Tidigare skulle en sådan dag sitta kvar i kroppen både dagen efter och nästa dag. Men dagen efter var jag först en vända i systugan, sedan städade jag garderoben och därefter gjorde jag veckans styrkepass och dammsög kök och hall. Allt det hade jag inte klarat på en dag i början av mars!
Varför det går nu och inte har gått innan har jag ingen aning om. Det är ju i och för sig inte säkert att detta håller, det kan bli bakslag och återgång till trötthet och värk men det känns som om jag inte kommer att ramla ner så långt och så hårt som tidigare. En anledning till att det går kanske är att jag inte längre är rädd för smärtan. Tidigare var jag rädd för träningsvärk eftersom jag hade värk hela tiden. Men jag har lärt mig att stå ut med träningsvärken och jag vet att den försvinner. Min ”fibrovärk” är inte relaterad till träning och kommer när som helst utan någon som helst anledning. Men träningsvärken kommer av att jag tränat och utsatt musklerna för arbete. Den gör ont men är övergående. Den överskuggar ”fibrovärken” och förvärrar den inte. Jag har alltså inte både ock utan bara träningsvärk när jag har träningsvärk. Träningsvärken är övergående och jag vet att musklerna blir starkare av den alltså kan jag acceptera den. Fibrovärken verkar lindrigare i förhållande till träningsvärken och tröttheten har definitivt minskat i takt med att träningen har ökat. Det fungerar så för de flesta människor, har jag hört, och nu vet jag att det fungerar även för mig.
Träningen på Runacademy i Malmö har också varit så inspirerande och rolig att jag riktigt längtat dit även om jag vet att det är tufft och jobbigt. Jag kämpade på varje gång och missade inte ett ända pass.
Att jag blir starkare och får mer kondition märks också både på träningarna där och här hemma. Som exempel kan jag nämna att jag sprang 4 km fram och tillbaka på en cykelväg när vi hållit på i 3 veckor och den tog 43 minuter. När vi varit igång i 10 veckor sprang jag en ny runda på 4 km som var lite mer utmanande med backar och många svängar och den tog 33 minuter!
Jag har också deltagit i två lopp, Vårruset och Lundaloppet. Två lopp på vardera 5 km inom loppet av en vecka.
Ifjol sprang jag Vårruset, mer otränad än i år och tog 42 minuter på mig, i år tog det 39! Jag ser fram emot att springa 6,1 km på Marknadsrundan i Hörby, förra årets tid: 52,05. Att springa lopp ger mig motivation och ett resultat som syns och räknas. Även om jag mäter alla mina rundor både i tid och meter så är det ändå mer inspirerande, motiverande och kul att springa lopp.
En milstolpe för många är just att springa milen. Det var också målet en söndag i april tillsammans med Runacademy. Den söndagen gjorde jag flera framsteg. Sprang 25 minuter i ett sträck, sprang/gick 1 mil och hade ett medeltempo under 9 min/km. Det innebar att jag sprang mer än jag gick. Vi la in 1 min gång efter 3 min löpning. Vi = min egen ledare på rundan Sarah och jag. De andra två tjejerna som skulle springa 1 mil gick väldigt lite och sprang mest och hade sällskap med en annan ledare. Det var även en grupp som sprang 1,5 mil och en som sprang 2 mil. Mannen min gjorde 2.
Det blir mycket fokus på tider och sträckor men det är ju ett sätt att mäta framgång. Min framgång kan jag också mäta i arbetstid och ork.
Jag har sedan jag började springa orkat jobba mer. Jag har sjukbidrag på 25 % och ska egentligen kunna jobba 6 timmar per dag men det har jag inte orkat på länge. Men nu orkar jag nästa med det, utan att för den skull sitta orkeslös och värkfull på kvällarna som jag gjorde tidigare när jag försökte jobba så mycket. Det är nog den största vinsten!!
Jag tycker det ska bli spännande och se hur det blir till hösten när våra danskurser börjar igen. Om denna träningen håller och jag har mer ork så blir det kanske roligare och lättare med de kvällarna också. Men det visar sig väl.
Idag blev det mycket text och inga bilder men jag var tvungen att skriva av mig.
Kramizz
Speedys darling! 
Vad roligt att ha hittat din blogg! Jag känner delvis igen mig i din berättelse ovan. Nu är det inte fibro jag har utan palindrom reumatism (akut ledvärk som flyttar sig som den vill och dyker upp och försvinner utan schema). När jag för ett par år sedan bestämde mig för att testa att börja springa ”på riktigt” så upptäckte jag att ledvärken försvann nästan helt efter ett par veckor till min stora förvåning och glädje. Gör jag uppehåll så gör den comeback . Jag hoppas någon gång få veta vad det egentligen är som händer i kroppen men tills dess är jag så oerhört glad att ha hittat ett sätt att nöstan helt slippa värken och tabletterna. Att påminna mig själv om det brukar hjälpa till att få ut mig och springa motiga dagar😀 Ser fram emot att ses igen i höst på Runacademy!
Jag fick också den diagnosen när jag var i tonåren och har kanske ff lite ledvärk då och då. Men den har överskuggats av muskelvärken. Vi ses till hösten, garanterat.